Kompanjonlärarskap, en förebild och en uppdaterad boklista.

När jag började jobba som speciallärare var det vanligt att man jobbade utanför klassrummet med enskilda elever eller med små grupper av elever. För att få en helhetsbild av de elever jag skulle jobba med ville jag gärna, åtminstone en del av min tid, gå in i klasserna och jobba som kompanjonlärare. Det här gav mig möjlighet att få en klarare bild av vilka elever som var i behov av enskild undervisning eller undervisning i en liten grupp.

De flesta klasslärare ställde sig positiva till att jag var med i klassen, i synnerhet då det gick upp för dem att jag inte kom för att inspektera undervisningen utan verkligen ville vara till stöd och hjälp, både för klassläraren och för enskilda elever.

Jag såg som min uppgift att bland annat göra olika kartläggningar med hela klassen (jfr. Läsprotokoll åk 1) som underlag för en diskussion mellan mig och klassläraren om vilka elever som vi borde uppmärksamma i ett tidigt skede. Ibland fick jag förtroendet att själv ta över klassundervisningen medan klassläraren fungerade som kompanjonlärare. Det här gällde t.ex. läsinlärningen enligt den metod jag utarbetat med ett tåg som hjälpmedel (jfr. Läsinlärning – sammanljudning).

Vid skolstarten på hösten ägnade jag till en början all min tid åt att vara med i klasserna i åk 1. På kort tid kunde klassläraren och jag få en god bild av eleverna på många olika plan. Samtidigt avdramatiserades specialundervisningen. Den var en naturlig del av allmänundervisningen. Ingen elev blev stämplad för att ibland lämna klassen för enskild undervisning med mig, specialläraren. Och egentligen var jag heller aldrig speciallärare i barnens ögon utan bara rätt och slätt Kjell. Ibland undrade en del elever varför inte de också fick komma och jobba med mig. Och ibland fick de ju faktiskt göra det, mest för att klassläraren och jag skulle slippa tjatet, också om de inte hade några direkta inlärningsproblem.

Under fortsättningen av läsåret jobbade jag fortfarande ett antal lektioner per vecka som kompanjonlärare, speciellt i de lägre årskurserna. Andra lektioner jobbade jag mera enligt ett traditionellt specialundervisningsmönster som bestod av enskild undervisning eller undervisning av små grupper. Inom kompanjonlärarsystemet fick klassläraren och jag möjlighet att genast diskutera aktuella saker eller problem som kunde ha uppstått. Hade eleverna haft läseläxa kunde jag hjälpa till med att lyssna på läxan samtidigt som jag då fick höra hur läsutvecklingen hos de enskilda eleverna framskridit. Att lyssna på elevernas läsning, se hur de formade bokstäver och skrev sina enkla fria skrivningar ersatte till stor del diagnostiska prov av olika slag.

Jag ser framlidne professor Ingvar Lundberg som min lärofader och förebild. Han var på alla sätt en ytterst sakkunnig forskare vad gällde läs- och skrivinlärning, läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. Jag hade förmånen att vid några tillfällen få samarbete med Ingvar Lundberg. Under en föreläsningsturné i Svenskfinland var Ingvar Lundberg huvudföreläsare medan jag, på ett litet sidospår, skulle prata om läsinlärning enligt min tågmetodik. Den som har bekantat sig med den här metodiken vet att jag uppmanar barnen att ”låta” på bokstäver då man skall föra samman bokstäverna till ord. Under mitt pass vid föreläsningen satt Ingvar Lundberg bland de andra åhörarna. Så långt var allt frid och fröjd och efteråt tyckte Ingvar Lundberg att jag hade haft en intressant framställning.

Någon tid efter den här föreläsningen fick jag i min hand en liten skrift författad av Ingvar Lundberg. Där kunde jag läsa att bokstäver inte kan låta, det är ljud som låter, inte bokstäver. Och jag som hade pratat om hur bokstäverna låter med självaste Ingvar Lundberg som åhörare. Dock, efter att jag tänkt igenom allt, tyckte jag nog att jag hade rätt att, i det speciella sammanhang det gällde, faktiskt få säga att bokstäverna låter. Åtminstone förstod alla elever i åk 1 vad jag pratade om då jag bad dem låta på bokstäverna. Med all respekt för Ingvar Lundbergs åsikt i frågan, kanske det här ändå visar att man skall våga tro på sig själv och de metoder man använder om metoderna på ett positivt sätt gagnar undervisningen och är till hjälp för eleverna.

Ingvar Lundberg gjorde också ett mycket uppskattat besök på vår skola inför starten av ett läsprojekt.

Tack vare ett gott samarbete med biblioteket här i Korsholm har jag fått en uppdaterad boklista på böcker som är lämpade för att stimulera den tidiga språkutvecklingen hos barn. Boklistan fungerar som bilaga till häftet Kom så läser vi!