Lång och kort vokal – stavningsregler

För att få en uppfattning om elevernas rättstavning i åk 2 sammanställde jag ett prov 1981. Provet genomfördes i Vasa, Korsholm och Umeå. Också 1991 och 2001 genomfördes provet och 2013 normerades det för finlandssvenska skolor. Ett intressant konstaterande; orden i provet är de samma under alla provomgångarna.

Då jag rättade proven kunde jag lägga märke till att de flesta felen var knutna till hur konsonanten skulle tecknas efter lång eller kort vokal (kolumnen lok i tabellen). Jag gjorde upp övningar som hela klassen kunde jobba med och försökte lära barnen några enkla regler om lång och kort vokal. Övningarna gick ut på att eleverna skulle kolla om en vokal var lång eller kort genom att låtsas dra ut vokalen eller klappa vokalen kort med händerna. Den här metodiken kunde eleverna tillämpa då det skrev sina egna texter. Kom det in en utomstående i klassen undrade hen vad eleverna håller på med då de sitter och drar eller klappar med händerna.

Ibland får jag mail där man förargar sig över att mina regler om lång och kort vokal är bristfälliga. Jag har ju inte beaktat betonade och obetonade stavelser! Jag brukar svara vänligt att reglerna jag satt upp är förenklade med tanke på att de ska vara ett stöd för eleverna i åk 2 i första hand men förstås också för elever längre upp i årskurserna.

Enligt kritikerna borde jag alltså ha kommit in till klassen med följande budskap: ”Hej alla barn! Nu ska ni få lära er några viktiga saker för att bli säkra på om ni skall skriva en eller två konsonanter i ett ord. Så här är det: Kort vokal följd av ett konsonantljud i betonad stavelse anges med dubbeltecknad konsonant, hall. Lång vokal följd av ett konsonantljud i betonad stavelse anges med enkeltecknad konsonant, hal (Språkvård 2006/2).”

Och det hade förstås alla 8-åringar förstått, lätt som en plätt. Eller…? Jag tycker det är tillräckligt om eleverna i åk 2 lär sig skilja på vokaler och konsonanter och försöker komma fram till om vokalen i ett ord är lång eller kort. Sen är det bara att öva och tillämpa de förenklade reglerna.

En dyslektisk pojke i åk 5 visade sig ha stor nytta av regler för sin stavning. Bland annat fick han lära sig att om det efter en kort vokal kommer två olika konsonantljud skriver man bara en av varje konsonant, ex mask. Följande gång vi träffades visade sig att pojken och pappan hade haft delade meningar om stavningen av ordet äpple. Här kommer det ju två olika konsonanter efter kort vokal och enligt pojken stavas ordet då äple. Problemet var att jag då ännu inte hunnit förklara undantaget från den allmänna regeln: Om den andra av de olika konsonanterna efter kort vokal är l, n eller r så ska konsonanten före dubbeltecknas, ex. äpple, öppna, siffra.

Det är förstås inte längre lika viktigt att känna till stavningsregler eftersom man får eventuella felstavningar automatiskt rättade i ett dokument. Men ett handskrivet brev eller annat handskrivet dokument kan få minskad trovärdighet om texten innehåller många felstavningar.