Ordskapande, kommunikation och skrivstil-handskrift

I boken Pippi i Söderhavet hittar Pippi på ett nytt ord: spunk. Tommy undrar vad ordet betyder men det vet inte Pippi.

Barnbarnet Maja, snart 4 år och som jag presenterat i ett tidigare inlägg, hittar också på nya ord. Skillnaden mellan Maja och Pippi är att Maja vet vad ett nytt ord betyder. Hon använder finska och svenska obehindrat parallellt. Ordet för balkong, som också kan vara inglasad, är på finska parveke, med betoning på första stavelsen (párveke). Maja har gjort en svensk version av ordet. I bestämd form heter balkongen då parveken, med betoning på andra stavelsen (parvéken).  Exempel:”Vi har blommor på parveken.” Praktiskt, så behöver man inte hålla på och översätta hela tiden. Och så låter det nästan som ett fint franskt ord.

Ett annat exempel från Majas värld. Hon deltar regelbundet i en musiklekskola. Maja tycker att läraren Sari är toppen. När så Sari måste bli borta ett tag, skrev hon en hälsning i form av ett brev via e-post till Maja. Hon blev förstås glad. Med hjälp av pappa skickade Maja ett svarsbrev till Sari, likaså via e-post.

Så varför skulle man inte, i dessa digitala tider, bättre kunna utnyttja det här sättet till kommunikation mellan barn och vuxna. Spontant tycker man kanske att mottagaren av ett brev själv skall vara läskunnig. Men som i Majas och Saris fall; så behöver det ju inte vara. Vi vuxna kan vara det läsande och skrivande stödet i kommunikationen mellan barn och vuxna.

En variant av detta praktiserade jag som speciallärare. En elev med stora läs- och skrivsvårigheter som hade svårt att på egen hand få ihop en berättelse,  fick berätta muntligt för mig en historia eller om en händelse han varit med om. Jag skrev ner berättelsen på dator och eleven fick  själv illustrerade den. Eleven var stolt över sitt resultat. Berättelsen kunde också få bli en form av lästräningsuppgift. Den lästes då vanligen utan större svårigheter eftersom innehållet i texten var känd för eleven. Jämför ett tidigare inlägg om detta.

Under de senaste veckorna har min webbplats besökts flitigt. Många av besökarna har laddat ner mina skrivstilsövningar. Det är förstås trevligt samtidigt som jag känner mig något förbryllad. I Finland är det inte längre obligatoriskt att träna skrivstil/handskrift i skolan och troligen är det på samma sätt i Sverige. Så varför ändå använda handskrift? ”Lär vi oss sämre om vi slutar skriva för hand?” är en intressant artikel, som på ett mångsidigt sätt belyser frågan om skrivstil/handskrift.

Några personliga reflexioner kring detta med handskrift:

Har jag glömt inköpslistan hemma som jag skrev för hand, så kommer jag ändå ihåg vad det var jag skulle handla. Anteckningar gör jag, som tillhörande den generation som inte är uppvuxen med en laptop i famnen, snabbare för hand. Jag tycker det är trevligt att skriva och få handskrivna brev eller kort. Men givetvis är datorn ett viktigt hjälpmedel i vardagen.

Varma hälsningar, Kjell