Vadå jubileum!? Jo, 1968, alltså i år för 50 år sedan, inledde jag mitt jobb som speciallärare för barn med läs- och skrivsvårigheter vid skolorna i Vasa. Speciallärarutbildningen hade inte gett mig många verktyg för jobbet. Jag visste egentligen ingenting om jobbet och eftersom jag var bland de första ambulerande speciallärarna i Svenskfinland, hade jag heller ingen att rådfråga.

Småningom började jag hitta formen för mitt jobb. Det skedde genom självstudier, studieresor till Sverige, och många försök och misstag. I mitten av 70-talet blåste det friskt om om vilken läsinlärningsmetod som var den bästa.  Traditionell ljudmetod, LTG, läsning med boken upp och ner, eller kanske en strikt Witting metod. Buden var många och likaså blev många av oss på ”verkstadsgolvet” vimmelkantiga av alla för och emot.

Efter att ha prövat de flesta metoder kom jag fram till att för mig och mina elever passade en traditionell ljudinlärningsmetod bäst som basinlärningsmetod. Men visst tog jag med delar av många av de andra metoderna också. För att för eleverna konkret visa hur man gör då man läser konstruerade jag ett enkelt ”tåg”. För intresserade kolleger satte jag också ihop en ”tågmetodik”. Det här skedde på tidigt 80-tal. Drygt 30 år senare konstaterar en amerikansk studie att den här läsinlärningsmetoden ger det bästa resultatet.

1981 satte jag ihop ett rättstavningsprov för åk 2. Jag ville på ett diagnostiskt och lätt administrerbart sätt få konkreta uppgifter om vilka elever som var i störst behov av stöd. Jag utgick från att det kunde finnas ett samband mellan svårigheter i skrivning och läsning. Provet genomfördes bland alla åk 2 elever i Vasa, Korsholm och med 299 elever  från Umeå. I Umeå fick jag hjälp med genomförandet av professor emeritus Karin Taube, som då jobbade som speciallärare i Umeå. På den tiden brevväxlade man per handskrift och med snigelpost. Skrivprovet upprepades med samma elevunderlag 1991 och 2001 för att 2012 normeras för finlandssvenska förhållanden. Intressant är att orden som finns med vid normeringen 2012 är de samma som fanns med i det ursprungliga provet.

Rättstavningsprovet visade att konsonantens teckning efter lång eller kort vokal vållade de största problemen för eleverna. Jag satte därför ihop övningar kring det här momentet, som förhoppningsvis skulle göra det möjligt för eleverna att reducera antalet fel. Jag gick också in personligen i de lägre årskurserna och introducerade övningar. En målsättning med att själv gå in och vid korta tillfällen byta roll med klasslärarna var att få in specialpedagogiska moment i den allmänna undervisningen. Detta i ett förebyggande syfte. Tack vare ett gott samarbete med klasslärarna tror jag att jag, åtminstone till en del, lyckades i den målsättningen.

I ett tidigt skede av jobbet som speciallärare blev jag allt mer klar över att identifieringen av de elever som var i behov av extra stöd borde ske så tidigt som möjligt. Detta för att också så tidigt som möjligt kunna sätta in stödinsatser. Jag satte ihop ett ”paket” kartläggningsuppgifter (Nybörjarundervisningen i åk 1), som redan efter några veckors skolgång skulle ge mig de uppgifter jag behövde för rätt riktade insatser.

År 2006 blev jag tillfrågad om att sitta med i en arbetsgrupp vars uppgift skulle vara att ta fram prov för kartläggningen av läsförståelse i åk 5. Det lät som ett intressant projekt varför jag tackade ja. Arbetsgruppen bestod förutom mig av Ann-Katrine Risberg och Nea Kronberg. Det skulle inte vara ett så stort projekt, trodde vi. Det visade sig att det skulle ta fyra år innan vi, efter många omarbetningar och provrundor, fick kartläggningsprovet publicerat.

Av bara farten fortsatte vi med kartläggning av läsförståelsen i åk 2 och åk 3. Hela projektet avslutades 2014 med att rättstavningsproven för åk 2 och åk 5 normerades. Det var till stor del tack vare Ankis och Neas gedigna insats som vi kunde avsluta projektet med hedern i behåll. Projektets alla delar finns i höger fält på webbplatsen.

Under min långa resa som speciallärare är det många jag borde tacka. Först och främst alla barn. Tror inte jag kommit på kant med en enda knatte. Det är nog tack vare alla fina barn som jag fortfarande känner mig ung i själen trots att mitt yttre säger något annat. Ett stort tack också till alla klasslärare som låtit mig komma in i sina klasser för att testa olika moment inom undervisningen.

I en del av mina texter eller inlägg figurerar våra barn och barnbarn. De har då och då fått utgöra försökskaniner då jag velat pröva något nytt jag kommit på. Barnen har också fått agera bollplank då det gällt utformningen av texter med korrekta formuleringar. Det är yngre sonen Johannes som fungerat som min webbmaster. Utan hans hjälp hade inte min webbplats funnits och därför heller inte de direkta datorstödda programmen som t.ex Bild och ord på nätet eller läsprogrammet med högfrekventa ord.

Vi lärare brukar ju ha någon bra historia från skolvärlden att berätta. Här är min. På hösten 2002 försökte jag få ihop ett grovschema för mitt sista läsår som speciallärare. En pojke, kallar honom Pelle, med stora läs- och skrivsvårigheter ville jag träffa enskilt en gång i veckan. På torsdag fanns en lektion som kunde passa mig. Men den lektionen hade Pelles klass slöjd och det ville han också vara med om. Det andra alternativet var måndag morgon kl 8. Kruxet här var att Pelles klass började sina lektioner kl 9. Det skulle med andra ord innebära att Pelle skulle bli tvungen att komma till skolan en timme före klasskamraterna. Och dessutom på måndag morgon. Efter att ha fått fundera på saken till följande dag säger Pelle: ”Den där torsdagstimmen vill jag nog gärna vara med på slöjden och den där måndagstimmen är ju nog heller inget vidare. Men, då du nu är sista året här på skolan så ska jag ställa upp för dig och komma till klockan åtta på måndag.”

Jag gick i pension från min speciallärartjänst år 2003 men räknar mig fortfarande som speciallärare.

Mina nära och kära försöker få mig att inse att man inte skall skriva långa inlägg. Ingen orkar läsa dem! Så nu har jag minsann syndat i överflöd. Jag får ursäkta mig med att det trots allt är ett jubileumsinlägg och lovar samtidigt att vid nästa jubileum, 100 år, ska jag fatta mig kortare.

Och glädjande nog har våren äntligen gjort stora framsteg,

Kjell

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.