Inkommande vecka, 5.10-11.10, infaller den europeiska dyslexiveckan. Finlandssvensk radio ville uppmärksamma veckan genom att intervjua mig om olika aspekter på dyslexi. För att vara någorlunda uppdaterad inför intervjun bläddrade jag i en rapport som jag fick vid dyslexikongressen i Stockholm i augusti 2014. Rapporten är utgiven av SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering och har titeln ”Dyslexi hos barn och ungdomar”. Ett stort antal sakkunniga har suttit med i projektgruppen bakom rapporten.

Jag blev alldeles rosig om kinderna när jag läste vilka slutsatser man kommit till:

”Om barn med dyslexi får öva kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) på ett strukturerat sätt, förbättras deras läsförmåga, stavning, läsförståelse, läshastighet och förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet).”

Men det här handlar ju om mitt tåg! Det var det jag skrev om i mitt senaste inlägg. Eller har jag missförstått någonting?? Tåget och tågmetodiken satte jag ihop för mer än 20 år sen och nu tycks det som om jag skulle få bekräftat att det inte var någon alldeles dum idé.

Jag ska också citera det man i rapporten skriver under rubriken Insatser:

” Det finns en form av insats för barn och ungdomar med dyslexi som har vetenskapligt underlag. Den kallas phonics på engelska. Vi har inte motsvarande term på svenska, men phonics innebär bl a att barnet tränar sambandet mellan fonem (språkljud) och grafem (bokstäver) på ett strukturerat sätt. Ofta börjar träningen på en mycket grundläggande nivå med fonemisk medvetenhet och en enkel fonem-grafem-koppling för att successivt övergå till mera avancerade principer om skriftspråket. Insatsen har visat sig stärka barnets förmåga att läsa korrekt och snabbt samt förbättra stavning, läsförståelse och fonologisk medvetenhet… För övriga insatser (andra typer av träning, musikterapi, alternativa verktyg) är det vetenskapliga underlaget otillräckligt.”

För många år sedan fick vi ta emot en grupp lärarstuderande till den skola jag då jobbade som speciallärare. Min uppgift var bland annat att presentera vår skolas läsinlärningsmetoder. Jag förklarade att vi som huvudmetod använder en metod där barnen får lära sig bokstäver, både hur de ser ut och hur de ”låter”. Och att vi sedan lär barnen hur man kan föra samman bokstäver till ord och meningar. Då barnen skall skriva kan de också tänka på att ljuda bokstäverna.

Vi på skolan fick senare höra att besökarna hade tyckt att vi körde med en 1800-tals pedagogik vilken man inte gav mycket för. Vi borde ha använt LTG-metoden, en analytisk metod som utgår från helheterna.

Då man är med om liknande erfarenheter gäller det att ha självkänslan uppdaterad. Det är viktigt att man som lärare jobbar med det som känns rätt för en själv och det som man ser att ger resultat hos barnen.

Så här i efterhand önskar jag att samarbetet mellan pedagogisk forskning och det praktiska skolarbetet skulle fördjupas och leda till ett större ömsesidigt utbyte.

Det här inlägget har jag inte skrivit för att framhäva min egen förträfflighet. Jag blev mycket glad över att de metoder jag använt i min undervisning bekräftas på forskarhåll som goda. Man brukar säga att man ska dela sorger men jag tycker att det är lika viktigt att dela glädjeämnen. Därför detta inlägg.

Här en länk till rapporten och en annan länk till en av de sakkunniga i projektgruppen.

Varma hösthälsningar,
Kjell

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.